onsdag 22 april 2015

Vill inte glömma.

Resan ner är tom, otäck men samtidigt ofrånkomlig. Jag är tvingad att göra detta nu, det finns ingen annan utväg. Sjukhus, stålsäng, lukten av sjukhusets sterila miljö och synen som jag aldrig kommer att glömma. Den finns på näthinnan varje morgon och varje kväll och flera ggr under dagarna. Ibland kommer jag på att jag inte tänkt på henne under en kort stund, då blir jag förvånad. Hur ska jag orka detta, hur ska hennes familj klara detta? Jag måste klara detta. Andas och åter andas för varje minut som går. Kan inte skriva om de timmar som går men tillslut måste vi ta ett sista adjö för att återvända hem, hem och lämna dej kvar.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar